Han är så fin, vår lilleman. Så lugn, så lätt att ha att göra med. Sover långa pass på natten. Så totalt olik storasyster vid samma ålder. Och samtidigt lika underbart fantastisk som storasyster. Mina två mirakler!
Sexveckors dagen firades med att lilleman bjöd sin mor på de första riktigt strålande leendena. Helt ljuvligt.
Han växer så det knakar. Den första klädomgången är redan urvuxen och nu är några av 56:ordna på väg att bli lite för små. Min nätta lilla kille som vägde 2,8 kg när vi åkte hem från BB hade på fyraveckorsdagen gått upp till 4,1 kg. Sedan dess har vi inte haft någon vägning, men jag tror att han nog kommer att ligga närmare 5 kg på BVC-besöket nästa vecka. Min stora lilla kille!
Jag älskar honom något helt vansinnigt och har så gjort sedan jag först såg honom under förlossningen. Med dottern tog det tid innan den riktiga kärleken kom, vilket jag till stor del tror berodde på förlossningsdepressionen och att jag upplevde förlossningen som traumatisk. Tänk vilken skillnad det kan vara när förlossningen har varit lugn och trygg. Och bb-tiden likaså.
Till och från får jag stanna upp i vardagen när känslorna av lättnad och tacksamhet får tårarna att svämma över alla bredder. För tänk att han kom! Tänk att det var denna lilla minimänniska som bodde där inne under alla månader av växande mage och oro. Tänk att det var denna lilla minimänniska som var stark nog att stanna kvar där inne, som överlevde och kunde växa till en stark och frisk liten bebis. Tänk att kampen är över! Det är fortfarande i det närmaste ogreppbart och svårt att förstå, men med tiden tror jag att polletten kommer att ramla ner. Han är här. Hon är här. Båda våra barn är här. Vår dröm är inte längre en dröm utan en livslevande verklighet.
Mitt eget mående är betydligt bättre än förra gången. Det underlättar ju verkligen att få slippa inleda det nya föräldraskapet totalt fysiskt och psykiskt urlakad, som förra gången. Jag har förvisso en måttlig depression, men den hade jag med mig redan när graviditeten startade och är inte kopplad till någon förlossningsdepression. Den är sprungen ur krisreaktion till följd av sekundär barnlöshet och upprepade missfall under ett antal års tid. Vilket på nåt sätt känns ganska tryggt, för det innebär att den kommer att klinga av vad det lider.
Förlossningen blev ett planerat kejsarsnitt och allt gick precis så där bra som man bara kan drömma om både under och efter snittet. Inga komplikationer, knappt någon smärta jämfört med hur det var efter förlossnibgsskadorna förra gången, otroligt mycket snabbare återhämtning än sist. Jag inser att jag nog har haft stor tur den här gången för jag stötte på några av de andra kvinnorna som snittades samtidigt som jag (träffades redan på inskrivningen) och trots att mitt snitt gjordes någon/några dagar senare än deras, så kunde jag själv se att jag både såg och var otroligt mycket piggare än någon av de andra. Och på något sätt känns det som att jag med denna förlossningen har fått rejäl revansch för förra förlossningen. Så otroligt skönt!