Bebisliv

Han är så fin, vår lilleman. Så lugn, så lätt att ha att göra med. Sover långa pass på natten. Så totalt olik storasyster vid samma ålder. Och samtidigt lika underbart fantastisk som storasyster. Mina två mirakler!

Sexveckors dagen firades med att lilleman bjöd sin mor på de första riktigt strålande leendena. Helt ljuvligt.

Han växer så det knakar. Den första klädomgången är redan urvuxen och nu är några av 56:ordna på väg att bli lite för små. Min nätta lilla kille som vägde 2,8 kg när vi åkte hem från BB hade på fyraveckorsdagen gått upp till 4,1 kg. Sedan dess har vi inte haft någon vägning, men jag tror att han nog kommer att ligga närmare 5 kg på BVC-besöket nästa vecka. Min stora lilla kille!

Jag älskar honom något helt vansinnigt och har så gjort sedan jag först såg honom under förlossningen. Med dottern tog det tid innan den riktiga kärleken kom, vilket jag till stor del tror berodde på förlossningsdepressionen och att jag upplevde förlossningen som traumatisk. Tänk vilken skillnad det kan vara när förlossningen har varit lugn och trygg. Och bb-tiden likaså.

Till och från får jag stanna upp i vardagen när känslorna av lättnad och tacksamhet får tårarna att svämma över alla bredder. För tänk att han kom! Tänk att det var denna lilla minimänniska som bodde där inne under alla månader av växande mage och oro. Tänk att det var denna lilla minimänniska som var stark nog att stanna kvar där inne, som överlevde och kunde växa till en stark och frisk liten bebis. Tänk att kampen är över! Det är fortfarande i det närmaste ogreppbart och svårt att förstå, men med tiden tror jag att polletten kommer att ramla ner. Han är här. Hon är här. Båda våra barn är här. Vår dröm är inte längre en dröm utan en livslevande verklighet. 

Mitt eget mående är betydligt bättre än förra gången. Det underlättar ju verkligen att få slippa inleda det nya föräldraskapet totalt fysiskt och psykiskt urlakad, som förra gången. Jag har förvisso en måttlig depression, men den hade jag med mig redan när graviditeten startade och är inte kopplad till någon förlossningsdepression. Den är sprungen ur krisreaktion till följd av sekundär barnlöshet och upprepade missfall under ett antal års tid. Vilket på nåt sätt känns ganska tryggt, för det innebär att den kommer att klinga av vad det lider. 

Förlossningen blev ett planerat kejsarsnitt och allt gick precis så där bra som man bara kan drömma om både under och efter snittet. Inga komplikationer, knappt någon smärta jämfört med hur det var efter förlossnibgsskadorna förra gången, otroligt mycket snabbare återhämtning än sist. Jag inser att jag nog har haft stor tur den här gången för jag stötte på några av de andra kvinnorna som snittades samtidigt som jag (träffades redan på inskrivningen) och trots att mitt snitt gjordes någon/några dagar senare än deras, så kunde jag själv se att jag både såg och var otroligt mycket piggare än någon av de andra. Och på något sätt känns det som att jag med denna förlossningen har fått rejäl revansch för förra förlossningen. Så otroligt skönt!

Fyra

Fyra personer består vår familj numera av. Han är här. Äntligen. 

Han kom i vecka 38+6. Hade bajsat i fostervattnet. Ville inte riktigt skrika, men hade jättefin färg. En tyst, men alldeles levande och varm liten kille. Maken, barnmorskan och barnläkaren pysslade om honom. Jag grät. Floder av tårar. Tårar av lättnad över att han äntligen var här. Att han levde. Att år av kämpande för att få våra barn äntligen är över. Och att jag fick avsluta den kampen med en jättefin förlossningsupplevelse.

Som natt och dag. Som helvetet och himmelen. Så är skillnaden mellan förra förlossningen och den här. Jag är så tacksam över att ha fått just den här förlossningen att bära med mig i resten av mitt liv, upptill den som var när dottern föddes. En balansering av det som förut var det svarta och ångestfyllda, men som nu känns levande och förunderligt.

Jag har under två dygns tid haft förmånen att få ha två levande barn. En hel, levande familj. Jag önskar mig många, många fler sådana dagar. Så många som det går att få. Förunderligt och märkligt är det att dessa två liv är våra, att dom är en del av oss och vi en del av dom. Nu och för alltid, alldeles oavsett vad som sker. 

Min son och min dotter. Lillebror och storasyster. De två vackraste i hela världen. ❤️❤️❤️

14 veckor – 98 dagar

Det är andra gången jag får möjlighet att skriva den rubriken. Förra gången var hösten 2010 när dottern låg i magen. 

Så likt, men ändå så olikt. Illamåendet är ungefär detsamma. Vissa dagar när det är som värst, tycker jag att det är rätt pissigt. Men oftast känns det ändå rätt ok. Det har ju bevisligen lett till ett barn en gång tidigare.

I övrigt är det mycket som är olikt. Med dottern hade jag inte ont någonstans, kunde röra mig utan problem, upplevde alldeig att kroppen var tung eller otymplig. Den här gången känner jag av fogarna rejält. Vissa dagar har jag svårt att ens gå kortare sträckor. Magen är redan nu större än när jag var fullgången med dottern. Sammandragningar kommer i tid och otid, och när dom sätter in har jag svårt att röra mig. Maken har redan hunnit hämta mig med bil på jobbet ett antal gånger  för att det har varit ett nästan omöjligt projekt att gå ner till busshållplatsen. Eftersom jag är van vid att vara rörligt kan jag till och från uppleva foglossningen, magens storlek och sammandragningarna som ganska jobbiga och framför allt begränsande. Det känns som en evighet kvar till förlossningen. Fast det är ju egentligen petitesser i sammanhanget så länge jag bara får ett levande barn i slutet av sommaren.

En annan sak som är olikt är lillasyskonets position i magen. Men dottern låg moderkakan i framvägg, jag började känna hennes rörelser på riktigt runt vecka 16+0, och från dess och fram till förlossningen var det liv i luckan med buffar och knuffar i sidorna, mitt på magen och uppe vid revbenen. Dottern låg huvudsakligen med ryggen mot min ryggrad och körde på med hela spark- och buffarsenalen framåt. Att det skulle kännas mindre pga att moderkakan var placerad framtill kan jag verkligen inte instämma i. 

Lillasyskonet har moderkakan upptill. Hen ligger med ryggen utåt och huvudet uppåt och riktar all energi mot att pricka urinblåsa och ändtarm. Jag blir bokstavligen sparkade i röven på daglig basis. 😄 Hens placering gör att jag inte alls känner av buffarna på samma sätt på själva magen. I ryggen och rumpan däremot, där är det liv i luckan. Det tog ända fram till RUL i vecka 20 innan jag riktigt kunde känna lillasyskonets rörelser. Vilket gjorde mig halvt galen av oro. Det var inte förrän på RUL som jag insåg att alla ultraljudsbilder på lillasyskonet är spegelvända jämfört med UL-bilderna på storasyster. Vilket även barnmorskan bekräftade. Det lugnade min oro åtminstone några hekton. Men det fascinerar mig varenda dag att det kan kännas så olika inne i magen mellan två bebisar. 

Om två dagar är det dags för nytt ultraljud. Jag känner mig lite nervös över att det ska ha uppstått nån komplikation som inte synts vid de tidigare ultraljuden. Samtidigt skadet bli skönt att få se lilla skrutten igen.

140 dagar – vecka 20+0

Tack käraste fina ni, för alla glada hejarop både här och på mail och sms.  ❤️ Jag har längtat och hoppats så länge att jag skulle kunna få komma med goda nyheter här på bloggen, men ibland har det känts nästan tröstlöst. Men nu, nu äntligen blev drömmen verklighet. Jag har fortfarande inte riktigt greppat det, vågar inte helt lita på att vi kommer i mål, samtidigt som jag känner oändlig kärlek och längtan till lilla filuren som busar runt i magen. 

140 dagar kvar idag, om det blir ankomst på det beräknade datumet. Som jag har väntat på den här dagen. Dagen då nedräkningen kan börja. Nästa stora mål är vecka 22+0. 14 dagar kvar till dess… Jag önskar att dessa dagar kunde rusa snabbt, snabbt förbi.

Just nu mår jag rätt risigt. Eller, det har jag väl i stort gjort under hela graviditeten så här långt. Det är samma visa som med dottern, kroppen verkar inte gilla graviditetshormoner så jag har ett ganska nära umgänge med toastolen. Förra gången väntade jag halvt ihjäl mig på att tiden då illamåendet och kräkningarna skulle vara över. Först 12 veckor, men det blev ingen skillnad. Sedan 18 veckor, för det nämnde barnmorskan. Och därefter 25 veckor, för kollegans fru mådde skit till dess, men sen gick det över. Det blev 40 veckor. Eller snarare 35, för första månaden mådde jag ju bra. 😊

Den här gången har jag inga förväntningar alls. Eller snarare är jag inställd på att det kommer att vara så här fram till förlossningen. Vilket faktiskt gör det hela något mer hanterbart. Dessutom är det jäkligt mycket trevligare att t ex spy på bussen, utanför museet, i affären, på jobbtoan, and so on (jag har alltid kräkpåsar på mig, tack och lov), än att behöva gå igenom ytterligare ett missfall. DET mår man förbenat dåligt av.

Besök hos barnmorskan senare idag. Undras om vi får lyssna på hjärtljud? Hoppas! ❤️

147 dagar

147 dagar, sedan kanske drömmen en ett syskon kan få bli sann. 147 dagar. Efter 6 missfall och 3 år av syskonförsök bor det äntligen en liten kämpe därinne. En kämpe som vuxit på fint under de fyra ultraljud som gjorts under de senaste månaderna. Ett litet busfrö som vägrar ligga still när det är dags för RUL. Ett litet busfrö som lever rövare i magen, buffar, puffar, snurrar runt, runt.

Än vågar jag inte andas ut. Även om det känns något lättare för varje vecka som passerar, för varje lyckat ultraljud, för varje liten buff och knuff därinne.

Storasyster tror att det blir en lillebror. Vi får väl se om hon har rätt, än så länge har vi ingen aning. 

Lev och väx, älskade barn. Lev och väx,  så att vi får hålla dig i våra armar alldeles varm och full av liv om sisådär 147 dagar. Du är så efterlängtad, älskade, älskade lilla unge. Vecka 19+0 idag. ❤️

Hej…

Long time, no see. Jag har inte riktigt orkat ta tag i det där med att skriva på bloggen. Den har blivit så förknippad med sorg och frustration under de senaste åren att det har känts övermäktigt att titta in här. Jag har haft stort behov av att bara vara i mig själv under hösten, att känna, tänka och hantera de känslostormar som till och från har dragit fram.

Utöver känslostormar så mår vi dock bra. Visserligen förbannar jag just nu januarivädret, längtar efter ljusare kvällar, lättare luft och tidig vår. Första februari ska jag sätta igång med sådden inför vår och sommar. Tomater, gurkor, blommor, chilipeppar, paprika. Alla frön ska ner i jorden. Det är en fröjd att få se små, små gröna skott ta sig i krukorna. Som om livet återvänder. Och lite liv kan behövas, för just nu känner jag mig mest låg och less. Min vanliga vinterdeppighet, fast något skarpare i kanterna just den här vintern. Men det går över vad det lider.

Mitt stora lilla Hjärta har hunnit fylla fyra år. Jösses! Och just som jag trodde att vi hade lagt treårsutvecklingen med vansinniga raseriutbrott bakom oss, så kommer en än värre våg av fyraårsutveckling. Herre min skapare! Jag ser ut som en fågelholk när hon kör igång, min lilla tös. Det är för mig helt obegripligt hur man kan bli något så vansinningt förbannad som hon blir. Det är svårt att hantera hennes humör just nu och jag känner mig många gånger om dagen som världens sämsta förälder. Men den här veckan har vi ingått ett vad jag och maken, som går ut på att ingen av oss ska höja rösten mot henne under sju dagar. Vi ska försöka behålla vårt lugn, turas om att ta fajtern och stötta varandra för att inte brusa upp. Stötta varandra gör vi alltid, men det är så himla lätt att råka höja rösten mitt i allt ursinnigt vrålande från dottern. Så vi tänker att om vi håller oss lugna, så kanske hennes raseriutbrott också lugnar sig vad det lider.

Samtidigt som hennes utbrott stundtals får mig att vilja lägga benen på ryggen och bara fly fältet, så är jag också otroligt imponerad och stolt över henne. Hon vågar!.Hon vågar skälla ut oss efter noter, hon vågar ställa till scener oavsett var vi är, hon vågar sopa med nävarna efter oss, hota oss med att slå, bita eller kasta saker på oss (”mamma, nu tänker jag kasta RIS på dig när du är så här DUM!!!”, vrålade hon helt ursinnigt vid middagen igår. Sötnosen min!). Hon gör precis allt det där som jag själv aldrig någonsin vågade göra som barn. Och jag tänker att mitt i all den där ilskan och frustrationen så måste det bo en stor trygghet, eftersom hon vågar utmana oss på det sätt som hon gör. Även om hon kanske inte kan sätta ord på det, så antar jag att hon vet att vi alltid stannar kvar, att vi aldrig gör henne illa, alldeles oavsett hur mycket hon försöker utmana oss. Blir arga – javisst! Förmanar och stundtals skäller – absolut! Allt det där gör vi. Alldeles för ofta vissa dagar känns det som. Men vi finns alltid kvar, vi försvinner inte, vi straffar inte.

Det är en svår balansgång att gå, att å ena sidan uppmuntra henne att våga stå upp för sig själv, sin vilja, sin kropp och sin själ, och å andra sidan sätta gränser för vad som är ok eller inte ok att göra. Föräldraskap är verkligen inte så lätt alla gånger. Men vi gör så gott vi kan och jag hoppas att det kommer att vara gott nog.

I övrigt är nog det mesta sig likt. Jag ser början på en islossning på jobbet som förhoppningsvis kommer att föra med sig mycket roligt under året. Väldigt spännande! På familjefronten kan sägas att vi innan jul bestämde oss för att göra ett sista försök att få ytterligare ett längtansbarn. Vi bokade tid för ivf på Carlanderska. Nästa vecka var det tänkt att vi skulle dit för uppstart av försök nummer ett. Men nu har vi av lite olika skäl precis bokat av det. Inte direkt fegat ur, men det passade helt enkelt inte just nu. Bästa kompisarna har för övrigt behövt ge sig in i ivf-karusellen under hösten och jag försöker stötta så mycket som det går. Fan, vad svårt det är det där med att få ett barn. Jag vet att dom har testdag idag, men jag törs inte fråga hur det har gått. Det har varit väldigt svårt att få ut några ägg och de få som plockats ut har inte varit samarbetsvilliga på befruktningsfronten. Men ett litet klarade sig vid senaste försöket och det har under de senaste veckorna vilat någonstans där i bästa vännen. Förra helgen drömte jag att hon tog ett test som klart och tydligt visade på en graviditet. Den något märkliga teststickan hade dock tre streck istället för två. Tänk om det vore så väl att jag lyckats drömma en sanndröm, det vore alldeles fantastiskt.

När hjärtat brister

Vilken härlig semester vi har haft! Det är ett bra team vi har, vi tre. Tryggt. Hanterbart. Kärleksfullt. Med tre i familjen har vi råd. Råd att jobba deltid, råd att ta ut extra, obetald semester, råd att göra utflykter och semesterresor när andan faller på. Allt sånt som aldrig var möjligt när jag själv växte upp. Att semestra blir ett lagom stort projekt, fullt hanterbart på alla plan för oss tre.

Jag har till och från betraktar oss under semestern. Funderat över hur det hade varit om vi varit fyra istället. Hade det varit lika enkelt? Hade vi, längre fram när barnen är större, haft samma möjligheter, haft råd att göra allt det vi kan göra idag? Hade vi blivit mer begränsade? Kanske är det här ändå det bästa alternativet?

Och samtidigt – hade det kanske också varit roligare om vi varit fyra? Roligare för dottern med ett syskon, lika roligt för oss med två barn som det är med ett?

Jag har betraktat oss och försökt landa i tanken att det är så här vår familj ser ut och alltid kommer att se ut. Vi tre. Supertrion, som dottern brukar säga. Försöker föreställa mig att varje semester kommer att ske så här, i konstellationen av tre. Försöker övertyga mig om att det här är det bästa, att vi kommer att ha det allra bäst så här.

Och parallellt med landningsförsöken så känns det långt där inne som en outhärdlig förlust att ge upp drömmen om det andra barnet. Som ett svek mot mig själv och mot barnet som aldrig mer får en chans att komma till oss. Som ett svek från livet.

Ikväll har jag fulgråtit av sorg över att drömmen om detta längtansbarn är just en dröm. Det värker inuti, som om kroppen skulle spricka, och mitt hjärtat brister gång efter gång i tusen och åter tusen bitar.

Aldrig i mitt liv att jag trodde att det kunde vara så svårt att få ett barn. Aldrig att jag kunde föreställa mig hur ont det gör att förlora ett blivande barn om och om igen. Aldrig att jag kunde föreställa mig att vissa saker så basala som att få barn ibland faktiskt inte går att kämpa sig till trots stor envishet, tålmodighet och övning. Jag som är van vid att kämpa, att slita, att nöta, om och om igen, ibland under många års tid och stundom med tröstlösheten som nära följeslagare, allt för att nå det eftertraktade målet. Steg för steg, delmål för delmål. Tills det äntligen är dags att passera mållinjen.

Men i den här kampen nås inga delmål. Det är antingen eller, svart eller vitt. Antingen går det. Eller så går det inte. Och en gång har det ju gått. Resultatet ligger just nu och snusar gott i sin säng tillsammans med gosiga kaninen.

Men sen har det ju också inte gått. Oavsett hur många gånger det har börjat växa ett syskonpyre i mitt inre så står jag ändå på ruta ett. Efter 2,5 år, fem graviditeter och lika många missfall så finns här fortfarande inget syskon i vår familj. Och trots envishet, tålmodighet och kämpande så har inte ett endaste delmål på vägen mot slutmålet kunnat bockas av. Det är som att jag springer mil efter mil efter mil, men trots det aldrig tar mig en endaste meter närmare mål. Det är fortfarande en lika oändligt lång sträcka kvar att springa. Och trots intag av både vätska och proviant så tar energin slut, musklerna förtvinar, hjärtat orkar inte pumpa runt allt syre som behövs.

Där står jag.

Det finns dom som har kämpat bra mycket längre, som fortfarande kämpar för att få sitt allra första längtansbarn. Vad är väl då en dryg handfull missfall – sex totalt – och några års kämpande i sammanhanget? Blott ingenting för en del. Och samtidigt en hel evighet för oss. Kanske hade vi orkat mer om vi inte redan hade haft ett barn. Jag tror att drivkraften – och skräcken över att förbli utan barn – hade varit större då.

Kanske kan det tyckas respektlöst att älta, sörja och förbanna en sekundär barnlöshet. Respektlöst mot dom som fortfarande inte har fått något barn. Jag tror rent av att jag själv tyckte så när vi försökte få dottern. Med någon form av facit i hand – efterklokhet är kanske ett bättre ord – kan jag konstatera att jag vid den tiden hade noll koll. Noll koll på att det gör något så in i märgen ont även vid syskonlängtan. Att hjärtat krossas och själen trasas sönder en liten bit för varje gång som drömmen går i kras.

Det kommer att bli en del ältande och bearbetning här på bloggen framöver. Jag hoppas att ni står ut med det. ❤

Såld

Igår hände det. Vi gjorde oss av med spjälsängen.
Det är nog tyvärr så att ingen av oss har hoppet eller orken att tro att det blir ytterligare ett barn i vår familj.
I våras traderade jag bort en del av de kläder som aldrig blev använda under dotterns bebistid. Som ett slags bearbetning av det längtansbarn som då inte fick stanna hos oss.
Vi har fortfarande mängder av kläder och pryttlar kvar (känns iaf så) som successivt kommer att lämna hemmet under den närmaste tiden.
Sorgen, och ibland ilskan, sliter från och till obarmhärtigt i kroppen och jag undrar om jag någonsin kommer att komma över den längtan och de önskningar som bara fick bli mina drömmars barn.
Och samtidigt tackar jag varje dag min lyckliga stjärna över att vi trots allt fick henne, hon som äger våra hjärtan, nu och för alltid.

Prolog

På mitt sängbord ligger en bok med ett citat av en klok man, med en erfarenhet långt vida sådant som de flesta av oss kommer att stöta på längs livets väg. Det är ett citat som varje dag bidrar med förhoppning om att det mesta går att lösa, om att det som idag tycks som en omöjlighet, imorgon kommer att vara en självklarhet.

”It always seems impossible until it´s done”, Nelson Mandela

När orken ibland tar slut, när tålamodet prövas och modet sviker, sätter jag min tilltro till dessa ord. Hur kall och bitande vintern än är, följs den alltid av en grönskande vår. Det ger hopp om att det vågsvall som pågår i min egen lilla livsbubbla, så småningom kommer att övergå i en svalkande bris.